ACT och psykologisk flexibilitet — enkelt förklarat

Tankar behöver inte vara sanna för att kännas sanna

“Jag klarar inte det här” är en tanke, inte en rapport om verkligheten. När en tanke kommer nära blir den lätt en instruktion du följer utan att märka det.

Ett litet avstånd hjälper: säg tanken tyst för dig själv med formen “jag har en tanke som säger att…”. Tanken blir inte mindre obehaglig, men det blir tydligare att du kan göra något annat än vad den föreslår.

Att ge plats i stället för att kämpa

Mycket energi går till att försöka få bort oro, irritation eller nervositet. Ofta blir kampen mer utmattande än känslan.

Alternativet är inte att tycka om känslan. Det är att låta den vara där en stund, känna var i kroppen den sitter, och fortsätta med det du var på väg att göra.

Värderad riktning: vad är viktigt för dig?

Värderingar i ACT är inte mål som blir klara, utan riktningar: att vara en närvarande förälder, att göra arbete du kan stå för, att vara ärlig när det är obekvämt.

Riktningen gör det lättare att välja i stunden: vilket av mina alternativ tar mig ett steg åt det håll jag vill?

Ett litet steg åt gången

Psykologisk flexibilitet märks inte i insikter utan i handlingar: det jobbiga samtalet du tar, promenaden du går fast du inte känner för det, nejet du säger fast det kliar.

Välj ett steg som är litet nog att göras idag, i en riktning du faktiskt bryr dig om.

Vad det här inte är

Den här texten är en förklaring i vardagsspråk, inte behandling. Om du har det tungt under en längre tid, ta kontakt med vården — ACT används där tillsammans med en behandlare.